Garnterapi

Så var dagen här. Den vi varit förberedda på i så många år.

Mamma hörde av sig förra veckan och berättade att min morfar hade gått bort. Han hade somnat in under natten.

Det känns alltid så omtumlande när någon som är gammal går bort. Man tror att man ska känna sig förberedd, ta det med ro och inte bli så ledsen. Men jag blev jätte chockad, tårarna droppade på och jag var tvungen och ringa mamma så tårarna kunde droppa tillsammans med någon.

När jag berättade för mina tjejer fick jag en kram av Tyra, sedan sa hon ”Då får vi välja ut en fin blomma till begravningen mamma”. Plötsligt kändes hon så stor och medveten min lilla 4-åring. Att våga kramas och säga rätt sak när någon gråter är ju svårt för många vuxna.

Att spendera tid med min morfar var aldrig tråkigt. Jag tröttnade aldrig på att höra om hans äventyr, hur han och mormor träffades, hur det vara att leva i Sverige under andra världskriget, hur förlossningar gick till på 50-talet, hur vardagslivet såg ut, hur det kändes att mista en nästan vuxen son…

Under sina nästan 103 år har han hunnit med mycket. Han var nyfiken, glad och klagade aldrig. För mig har han varit en förebild och en stor inspirationskälla. Vi hade mycket gemensamt och många av mina konstiga egenheter kommer från honom.

Min morfar kommer lämna en stor tom plats i mångas hjärtan.

Vila i frid kära morfar. Jag kommer sakna dig!

Bengt Bartilson
1912-05-14
2015-01-14 

Ni ser ju vem jag fått mitt enorma dokumentationsbehov av 🙂