Garnterapi

Jag har varit på många begravningar, alldeles  för många. Unga som gammal, oavsett dödsorsak, en begravning är alltid tung och det känns i hela kroppen redan när man är på väg till kyrkan. Sorgsna blickar, svarta kläder, doften av vackra blommor och tända ljus. Det är sällan man känner alla på en begravning men vi tittar på varandra, tar i varandras händer, vi kramas och tröstar. Bara det är något som berör. Musiken börjar, prästen talar och tårarna trillar okontrollerat. Den lilla papperstussen i min hand blir skrynklig fort av tårar och snor.

Som vanligt brottas man med tanken av att vara i en kyrka, lyssna på någon som säger att Gud är perfekt och att vi ska tacka honom för allt som hänt när man egentligen inte tror att det är så.

Men när man väl sitter där på bänken, fri från alla distraktioner, känns det ganska skönt att bara få vara. Bara får sitta där och minnas tillsammans med alla andra som vill minnas och sörja. Jag tror det är något man behöver gå igenom när någon dör.

Morfars begravning i fredags var en av de finaste jag varit på, om man får säga så om begravningar. Min mamma höll ett jättefint tal efteråt, fyllt av minnen och skratt. Trots ålderskrämpor, operationer och fejder var det många grannar, släktingar och vänner som kom utöver vi i närmsta familjen.

Men helgen har inte bara varit ledsam, begravningen förde med sig att storasyster Anna kom ner från Umeå och spenderade helgen med oss. Mysigt!! Jag har också hunnit med att fika med Mia på Garntua och handlat lite mer underbara nystan till kommande projekt. Men mer om det senare, nu ska det bli rosa sommarstickning …