Garnterapi

Så äntligen blev det dags för det där bröllopet jag har sett fram emot hela sommaren! Med skräckblandad förtjusning ska tilläggas. Det är alltid fantastiskt roligt att bli tillfrågad om man kan fotografera någons bröllop. Men det är också lite fasansfullt att tänka på vad som händer sen, om det inte visar sig gå så bra.

– Öh, asså Stina det här hade jag ju inte tänkt mig…

Jag har fotat flera bröllop och det är lika omtumlande, nervöst och pirrigt varje gång. Ju närmare vän desto nervösare blir jag bakom kameran. Hanna och Erik räknar jag in i kategorin närmsta vänner så…känn ingen press!

Först fotade jag förberedelserna, de nervösa ögonblicken… sitter kläderna bra? Blir det bra så här? Känns håruppsättningen rätt? Ska blomman sitta så här på kavajen? Redan där känner man det i luften.

Hanna och Erik är så kära. De är alltid så lugna, så goa mot varandra. Jag behöver aldrig säga till dem att kramas, att skoja med varandra eller le, det gör dem ändå. De har två små barn, bor i ett hus på landet och alla är där. Bröder, svägerskor, föräldrar och barn. Alla är där för att se till att dagen blir så bra som den kan. Det är så härligt att få vara där, att bara sitta och se hur mysiga alla är mot varandra. Det är verkligen en stor ära, att jag har fått hamna i mitten av allt, med min kamera.

Sedan blir det dags för fotografering av ringar, buketten, porträtten, 91 gäster kommer och fotas, vigseln, kramar och mingel, gruppfoto vid huset, hej då i fin bil, hej hej i fin bil, middagen, tal, tårtor och spex. Och så det tokiga bröllopsfesten med dans, liveband och knasigheter…. puh!

Jag vet inte riktigt vad som är normalt i dessa sammanhang men jag brände nog av över 2000 bilder under dagen. OJ va roligt det var! Min man som också gillar att fota höll sig nära mig med kameraväskor och objektiv. Vilken kämpe!

Dagen blev verkligen så bra som den kunde. Vigseln var superfin, festen kunde inte varit roligare och cykelturen hem i månljuset på pakethållaren bakom min vän Linda är något jag aldrig glömmer 🙂

Och bilderna då? Jo, jag och Hanna är fortfarande vänner 🙂 Den tuffaste och elakaste kritikern är nog jag. Nu när jag ser bilderna i efterhand kommer man på en miljon idéer man kunde testat vid porträttfotograferingen men jag är ingen bröllopsfotograf, jag är bara jag och jag gjorde mitt bästa 🙂

Och så vidare…. Jag kan ju inte lägga upp alla 2000 bilderna här på bloggen. Avslutar med en bild på mig 🙂